Idag tänker jag dela med mig av min systers inlägg. Jag tycker det passar så bra ihop med det jag skrev i söndags (”Låt dig inte skrämmas”) och så är det bara så vackert i sig själv. Läs och se själva!

Linnea Christina

I Skuggornas barn beskriver Maria Gripe, eller närmare bestämt karaktären Carolin i samtal med berättar-jaget Berta, något jag själv känner titt som tätt. De åker fram på en hästdragen vagn genom ett solljust försommarlandskap fullt av vajande hundloka när Carolin utbrister:

– Vad här är vackert.

– Ja, är det inte underbart?

– Men det är besynnerligt med skönheten. Den väcker en sådan längtan i en. Tycker du inte?

– Längtan efter vad menar du?

– Det vet jag inte. Efter fullkomligare sinnen kanske… Det är som om jag själv inte räckte till för all denna skönhet. Jag känner att jag hela tiden går miste om något.

För mig handlar det om en känsla att vilja krama om hela världen, för att komma nära den och bli en del av den. Smärtan uppstår när jag inser att det är omöjligt, och liknar den man känner när man längtar efter en…

Visa originalinlägg 8 fler ord

It’s not the end, it’s the start of something new!

Mitt äventyr i Tyskland är nu efter 5 månader över. Det har varit en tid under vilken jag har upplevt väldigt mycket, lärt mig saker om mig själv, och om hästar naturligtvis, haft mycket roligt, ställts inför olika utmanande uppgifter och träffat många underbara människor. Helt klart är det en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma, det blir ju trots allt som en extra familj när man är tillsammans så stor del av dygnet.

Sista veckan i Ellerhoop kom min familj för att hälsa på och hämta hem mig. Vi gjorde lite sightseeing i både Hamburg och Ellerhoop samt en utflykt till Nordsjön med ett besök på en sälstation där de tar hand om övergivna sälungar tills de kan klara sig själva igen. Vid Nordsjön vandrade vi också ut på havsbotten när tidvattnet stod i ebb och plockade lite snäckor och stenar, njöt av utsikten och blev blöta om fötterna.

För alla som någonsin besöker Ellerhoop kan jag rekommendera blomsterparken ”Arboretum” som är en gigantisk trädgård med allt från söta lökväxter till en damm med lotusblommor och vattenväxande träd. Det var en härlig upplevelse att se alla vackra blomsterarrangemang.

Jag har nu lämnat Ellerhoop, men mitt äventyr är inte slut! Nu är jag mitt uppe i några galna sommarveckor då jag bara ska njuta av livet, jag reser runt i Sverige till vänner, vår sommarstuga och Gotlands medeltidsvecka. I höst börjar jag plugga på KTH i Stockholm där nya äventyr väntar.

Det här blir sista inlägget på den här bloggen. Avslutningsvis vill jag säga ett jättestort TACK/THANK YOU/DANKE till alla i Ellerhoop!

Detta ständiga magont…

Att det ska vara så nedrans svårt att hålla en blogg vid liv.

Sedan jag sist skrev har jag varit på regnig rosfest i Uetersen och besökt en solig rosenträdgård i Pinneberg (mycket rosor!), bakat kanelbullar, haft en toppendag inne i Hamburg, jobbat såklart, räknat en massa matte (är nästan klar med kursen), varit gårdschef igen över helgen då ägarna var och hälsade på släktingar som firade guldbröllop, haft dåligt samvete över att jag aldrig skriver på bloggen, longerat Balou, blivit kidnappad av grannen för en lång visning av deras hus, barn och barnbarn, skrattat massvis och ätit stora lass med glass. Eller med andra ord, haft en helt underbar sista tid i Ellerhoop.

Här om dagen sade min värdmamma något så gulligt som jag måste få dela med mig av. Jag hoppas du inte har något emot att bli citerad. Men så här är det: Här på Ellerhoop har man alltid ont i magen – antingen av skratt eller för att man ätit för många bullar.

Rosengården i Pinneberg

Rosengården i Pinneberg

De här vita skönheterna doftade ljuvligt redan på långt håll!

Ska även rekommendera min nya rumskompis blogg (För er som vill se mer bilder och vill veta mer om vad jag har för mig, hon är lite duktigare på att blogga än jag!)

Kram 🙂

En liten update…

Jag har visst bara skrivit ett enda inlägg sedan i påskas, om man bortser från det om glassen alltså. Naturligtvis har det hänt en del sedan dess. Jag tänker inte bli jättelångrandig och dra vad jag gjort varenda dag, men ni vill säkert veta det viktigaste!

Det mest spännande som hänt är nog att ägarna var borta på semester i USA i 16 dagar vid skiftet maj/juni. Det lämnade oss praktikanter ansvariga för allt som hände här på gården (okej, med viss hjälp från de två deltidsanställda). Men det största ansvaret samt alla tidiga och sena fodringar vilade ändå på oss. Det var en jobbig tid, det kan jag inte förneka, men om jag kunnat välja så här i efterhand så hade jag inte velat ha det ogjort. För vi hade en himla massa kul också och jag lärde mig säkert en hel del. Om mig själv, om hur man handskas med trevliga och otrevliga hästägare, att laga elstaket och säkert en himla massa annat också. Men tidiga morgnar, sena kvällar och ständig oro över att något ska hända med någon häst gjorde att jag nog aldrig varit så trött i hela mitt liv.

Två dagar efter att ägarna kommit hem var det dags för mig att åka hem till Sverige för att hälsa på familj och vänner och framförallt för att gå på bröllop! Kan berätta att det var en oerhört fin och trevlig tillställning ända från intåget i Storkyrkan i Stockholm tills vi sent på kvällen lämnade festlokalen. Dessutom  var det fantastiskt att äntligen få träffa min familj igen, som jag har saknat dem! Trots lite risigt väder under hela min Sverigesemester blev det en riktigt mysig tid så jag bara gjorde saker som var roliga, för att jag var värd det helt enkelt!

Något som inte är lika roligt är att det var dags för den andra praktikanten att åka hem för gott precis när jag kommit tillbaka. Hon slutade dagen efter jag kommit hit igen. Om du läser detta så är jag väldigt glad att våra vägar korsades, och du ska veta att du lärt mig väldigt mycket och fått mig att våga koppla av och släppa taget lite ibland. Du har även hjälpt till att krossa många av mina fördomar!

Men som alltid, inget ont som inte har något gott med sig. En vecka senare kom en ny praktikant som visade sig vara väldigt trevlig och dessutom en naturbegåvning till stalljobbare. Det känns som att hon redan är riktigt bra inne i jobbet.

Sedan mitt senaste bloggande har jag även blivit student igen. Jag läser en 5-poängskurs i matematik på distans parallellt med jobbet (också en anledning till att jag bara inte hunnit blogga!) Kursen är bitvis rolig, men gör mig också lite irriterad eftersom jag märker hur mycket jag glömt bort sedan gymnasiet, och det i sin tur får mig att inse hur gammal jag är, att det var så länge sedan jag var gymnasist. Vill inte bli gammal innan jag hunnit vara ung!

Slutligen bör jag väl även nämna att det skett några förändringar i stallet. Det har åkt hem hästar som blivit friska och nya har kommit hit. Tyvärr har också en häst fått åka till de ständigt gröna ängarna då hennes artros blivit så dålig att nerver började komma i kläm så hon fick problem med balansen. Kommer alltid minnas och älska dig Lady! R.I.P

Början på slutet

Jag ber om ursäkt för min långa frånvaro från bloggen. Den har haft väl haft flera orsaker, jag har haft massa annat att göra, tröttnat lite på att sitta framför datorn hela kvällarna. Fast den ärligaste ursäkten är nog ändå att jag helt enkelt inte längre har något behov av att blogga. Jag har väl blivit så trygg i mig själv att jag inte längre måste dela med mig av allt som händer här nere. Jag beklagar detta, men nu när ni vet anledningen kanske det känns lite bättre.

Dock känns det inte riktigt okej att bara släppa taget om sin blogg utan avsked. Det skulle vara nästan som att köpa en glass men tappa den på marken innan man ätit upp riktigt hela. Man har förvisso fått i sig sin sockerdos och det är väl huvudsaken, men man blir ändå väldigt snopen när man står där utan glass när man just skulle ta den sista chokladen från pinnen. Så jag måste fortsätta skriva, äta glassen ända tills pinnen är helt ren. Så tanken är att det här ska bli det första av de sista inläggen. Om 2,5 veckor åker jag hem.

Men även när jag slickat i mig den sista chokladen och landar i Sollentuna igen om 2,5 veckor så kommer jag alltid, alltid att ha med mig Ellerhoop inom mig. För det här är en erfarenhet som jag aldrig kommer glömma, den här tiden har gett mig så oerhört mycket och Ellerhoop kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Glasspinnen finns alltid kvar.

Rak i ryggen!

…och höfterna, axlarna och nacken. Igår var jag hos en osteopat för att se över min rygg som gjort ont lite till och från under de senaste månaderna. Jag får erkänna att jag var lite nervös för att överlämna min rygg i händerna på någon som jag nätt och jämnt kan kommunicera med p.g.a. våra olika språk och låta denna knäcka och vrida som den vill. Väl inne i ”operationssalen” som min rumskompis så dramatiskt uttryckte det kände jag mig dock lugn – osteopaten verkade veta vad hon gjorde och en halvtimme och några smått obehagliga men tydligen välgörande knakningar i ryggraden senare var besöket överstökat.

Direkt efterråt kändes det att något var annorlunda – men man kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men på något sätt kände jag mig lättare. (Dock kan jag inte lova att det inte bara var inbillning för att jag hört så mycket om härliga upplevelser efter osteopatbesök.) I alla fall har jag fortfarande en bra känsla, och nu kan man väl bara hålla tummarna för att hennes arbete var effektivt så att smärtan inte kommer tillbaka.

Påsk i Ellerhoop

Vårt matbord i lägenheten är för tillfället så överbelamrat med choklad att man knappt har plats att äta mat. På påskdagens morgon hade vår arbetsgivare lämnat ett stort chokladägg fyllt med praliner, tre chokladharar och två små kycklingar var åt oss.

Flera av hästägarna som kom under dagen hade också med sig choklad i olika former. Förmiddagen blev ett ganska lugnt pass och lunchen åt vi ute i den gassande solen. Termometern visade 32 grader när solen låg på.

Det kändes lite konstigt att inte fira påsken hemma med alla traditioner som det innebär. För vår familj är påsken en stor högtid med påskmat och påskgodis, men framförallt då man umgås lite extra med familj och släkt, så självklart väckte helgen lite extra hemlängtanskänslor. Men det var ändå lite roligt att se hur man firar påsk här.

På eftermiddagen hade vi bara en enda häst på band, så det blev bara mockning, insläpp och lite sopning och vi var klara redan vid 5-tiden.

På kvällen grillade vi supergott och satt ute i trädgården länge. Det var riktigt mysigt, trots att man inte förstod det mesta av vad som pratades om på Tyska, men bara att sitta där i sommarkvällen och den goda maten gjorde det till ett trevligt avslut på dagen.

Grattis till körkortet!

Den andra praktikanten har varit hemma i Sverige några dagar för att skriva sitt körkortsteoriprov. I måndags blev hon godkänd och sedan igår eftermiddag är hon tillbaka i Ellerhoop. Trevligt att slippa stå och laga mat ensam om kvällarna längre.

Stort GRATTIS vill jag i alla fall säga till dig!

Häggjakt i påsktiden

Med risk för att ni kära läsare kommer tröttna på mitt somriga glädjerus måste jag ändå få berätta om min fina promenad idag. Hittills har våren här varit vacker, träden grönskar, gräset blir grönare för varje dag och jag har sett fantastiska trädgårdar, vår egen här på gården hör till de bästa. Men alla har de lämnat något att önska. Det spelar egentligen ingen roll hur soligt det är om våren om dessa växter saknas – hägg och syrén. För vad är egentligen våren utan häggens sköra blommor i mjuka klasar och ett iskallt glas med saft i en syrénberså? Och vad doftar mer ljuvligt än dessa träd en varm sommarkväll?

Idag gav jag mig så alltså ut på häggjakt. Ellerhoop ser verkligen annorlunda ut nu när allting grönskar. Jag börjar tycka att det är riktigt vackert rent ut av. En underbar liten by med gott om hästar och glada invånare som alltid ler och säger ”Hallo” när man möter dem. Det är lätt att hitta nya fina vägar där man aldrig gått förut, men ändå svårt att gå riktigt vilse.

Jag satte på mig min vårklänning och tog med mig kameran ut i grönskan. Jag var ute i gott två timmar och tog mig på den tiden runt det som här kallas för skogen – men bara det att man kan gå runt den visar ju att det inte är en skog utan en stor dunge. Alla nyutslagna blad och späda blommor, solens värmande strålar och och den varma vindens smekningar, luften fylld av fåglars kvitter och ett och annat surr från en insekt, glada barn på lekplatser och i trädgårdar, inbjudande grusvägar och öppna fält – kort och gott vårlycka. Det var som massage för själen, alldeles underbart skönt.

Om jag hittade min hägg? Jadå, och de vita små blomklasarna doftade ljuvligt. Dock var, föga förvånande, batterierna i kameran slut vid det laget så jag har inga bevis.

En lycklig vår önskar jag er också kära läsare!

Sommaren var här på besök idag

Idag var har varit en riktig sommardag från morgon till kväll. Jag vaknade med solen lysande genom fönstret till fåglarnas sånger. Ute doftade det härligt av alla växter och det var ljummet och skönt i luften.

Det är svårt att föreställa sig att när jag kom hit jobbade jag i underställ och minst en tjocktröja under jackan och frös ändå så jag skakade vissa dagar – idag var det omöjligt att ha på sig mer än en tunn T-shirt.

Förmiddagspasset kändes inte så jobbigt som det brukar utan allt flöt på utan stress. Alla var glada.

Hingsten som under flera år bara stått i box eller små paddockar – de flesta stall erbjuder inte hagar till hingstar eftersom de inte kan gå ihop med andra hästar – har nu också äntligen fått börja gå i en riktig gräshage. Han är så lycklig och jag tror ägaren är rent av ännu lyckligare!

På eftermiddagen hade vi många hästar på band men vi stressade inte utan tog en sak i taget och jag blev tvingad att sitta i solen en stund och dricka te – det var hemskt skönt.

Eftermiddagens höjdpunkt var kanske när Benito var färdigriden och skulle skrittas av. Då fick jag hoppa upp i sadeln och skritta runt i solskenet. Jag kände mig som ett litet barn igen som får skritta ett varv på en ponny och blir alldeles lycklig. Det låter fånigt men när man inte ridit på 2 månader blir man glad för väldigt lite 🙂

Inte mycket sämre var att jag fick longera Balou igen. Det var jobbigt att gå i den djupa sanden på ridbanan och jag tror jag blev nästan lika trött som hästen, men det var värt det för att få vara ute i solen istället för i ridhuset.

Att sedan pyssla med det sista i stallet tillsammans och smaka på hästen Henks födelsedagstårta (en korg med äpplen och morötter) som han bjöd på var bara mysigt, fast klockan började bli sent hade jag ingen brådska hem. När jag tillslut ändå gick hem mot lägenheten vände jag mig om en gång och såg den alldeles röda runda solen mot den klarblå himlen ge sin sista kyss godnatt till jorden.